| Svea Rikes Historia
I sitt företal till läsaren,
daterat på julafton 1746, framhåller Dalin hur
svårt det är att veta något säkert om
Sveriges äldsta historia.
Han diskuterar också sitt sätt att skriva, sitt
förhållande till källor och tidigare historiker
och sin inställning till kritiker och läsare.
I denna Svea Rikes Historias förste Del, som innehåller
gamla och Hedniska Tiden, har jag efter all min förmåga
budit til at tiena mine Läsare med det renaste och trovärdigaste
jag kunnat inhämta af många olika underrättelser,
jag har jämkat wår Tideräkning efter de bästa
utländska Historier, jag har anfördt gällande
witnen, jag har dock af ingen Häfdeteknares myndighet
låtit mig binda, utan behållit mit fria wal, och
i brist af goda Historiska bevis, dömt efter, hvad som
bäst kommit med Naturen överens; men med alt detta,
min Läsare, är jag icke så förmäten,
at jag wil uphäfva den minste del deraf i någon
ofelaktighet: Jag har ganska lätt kunnat irra mig bland
så många willstigar, och jag underkastar mig det
Almännas omdöme med all läraktighet: Hvar och
en står fritt, att rätta denna Historias ofullkomligheter,
och jag skal wara den förste, som sådant med tacksamhet
erkänner; ty jag skrifver icke för min egen heder:
Jag söker förnämligast det Almännas tienst.
Imedlertid behagade mine Läsare wara försäkrade,
at jag gjordt mit bästa, och at jag åtminstone
sielf tycker mig wara öfvertygad om hvad jag har skrifvit.
(- - -)
Hvad mit Skrifsätt angår, så hade jag kanske
behöft wälja mig et wisst efterdöme bland de
bäste Auctorer, til at råka på den rätte
Historiske Stylen, som är så sällsynt; men
jag har fruktat, at falla i den osmakelighet, som en härmare
sällan undgår, då hans medfödda frihet
tvingas efter en annan: Ingen ting i werlden är behageligt
utan den otvungne Naturen,som i sielfva Konsten bör regera.
Jag har derföre hellre welat följa mit eget skap-lynne,
ehuru ofullkomligt det må wara i detta mål, och
tala med en fri enfaldighet, än låna hvad mig ej
skulle passa. Sanningen och en Historisk Trovärdighet
äro hvad jag i detta wärk söker mer än
wältalighet. Jag har efter all görlighet undflydt
gissningar: Jag har utsatt mina witnen i brådden: Sakerna
äro tagne ur de äldsta och menlösaste källor;
men på det Läsarens eftersökande måtte
lättas, har jag nästan hellre beropat mig på
nyare Auctorer, som ej allena innefatta, efterfölja och
styrka de gamle, så att man hos dem finner beggedera
med samma omak, utan ock äro i wår tid för
hvar och en gerna närmare til hands.
Critiquer wäntar jag mig af begge slagen: Den böcker
skrifver, måste låta sig nöja, at både
half- och hel-Lärde, Partiske och Oveldige, Lustige och
Alvarsamme, Grofve och Höflige, Dumme och Kloke fälla
deröfver sina omdömen. Jag skall alltid wörda
en förnuftig och wänlig påminnelse, som har
Sakens uplysning til sit enda syftemål; men skulle mig
göras någon af annan art, lär jag den ej besvara,
utan med tysthet och det förakt man bör hysa för
oanständigheter: Man får då se hvilkendera
winner den ädelsinte Läsaren på sin sida:
Jag underkastar mig med nöje det Almännas Domstol,
som sällan eller aldrig bedrager sig, och som är
den Ende, til hvilken en Bok med säkerhet kan wädja.
Stockholm den 24 Dec. 1746.
|
