Svea Rikes Historia, första delen (1747)

I sitt företal till läsaren, daterat på julafton 1746, framhåller Dalin hur svårt det är att veta något säkert om Sveriges äldsta historia. Han diskuterar också sitt sätt att skriva, sitt förhållande till källor och tidigare historiker och sin inställning till kritiker och läsare:



Första sidan av Svea Rikes Historia.
Foto: Kurt Eriksson, Riksarkivet
Ur FÖRETAL

(- - - )
I denna Svea Rikes Historias förste Del, som innehåller gamla och Hedniska Tiden, har jag efter all min förmåga budit til at tiena mine Läsare med det renaste och trovärdigaste jag kunnat inhämta af många olika underrättelser, jag har jämkat wår Tideräkning efter de bästa utländska Historier, jag har anfördt gällande witnen, jag har dock af ingen Häfdeteknares myndighet låtit mig binda, utan behållit mit fria wal, och i brist af goda Historiska bevis, dömt efter, hvad som bäst kommit med Naturen överens; men med alt detta, min Läsare, är jag icke så förmäten, at jag wil uphäfva den miste del deraf i någon ofelaktighet: Jag har ganska lätt kunnat irra mig bland så många willstigar, och jag underkastar mig det Almännas omdöme med all läraktighet: Hvar och en står fritt, att rätta denna Historias ofullkomligheter, och jag skal wara den förste, som sådant med tacksamhet erkänner; ty jag skrifver icke för min egen heder: Jag söker förnämligast det Almännas tienst. Imedlertid behagade mine Läsare wara försäkrade, at jag gjordt mit bästa, och at jag åtminstone sielf tycker mig wara öfvertygad om hvad jag har skrifvit.
(- - -)

Hvad mit Skrifsätt angår, så hade jag kanske behöft wälja mig et wisst efterdöme bland de bäste Auctorer, til at råka på den rätte Historiske Stylen, som är så sällsynt; men jag har fruktat, at falla i den osmakelighet, som en härmare sällan undgår, då hans medfödda frihet tvingas efter en annan: Ingen ting i werlden är behageligt utan den otvungne Naturen,som i sielfva Konsten bör regera. Jag har derföre hellre welat följa mit eget skap-lynne, ehuru ofullkomligt det må wara i detta mål, och tala med en fri enfaldighet, än låna hvad mig ej skulle passa. Sanningen och en Historisk Trovärdighet äro hvad jag i detta wärk söker mer än wältalighet. Jag har efter all görlighet undflydt gissningar: Jag har utsatt mina witnen i brådden: Sakerna äro tagne ur de äldsta och menlösaste källor; men på det Läsarens eftersökande måtte lättas, har jag nästan hellre beropat mig på nyare Auctorer, som ej allena innefatta, efterfölja och styrka de gamle, så att man hos dem finner beggedera med samma omak, utan ock äro i wår tid för hvar och en gerna närmare til hands.

Critiquer wäntar jag mig af begge slagen: Den böcker skrifver, måste låta sig nöja, at både half- och hel-Lärde, Partiske och Oveldige, Lustige och Alvarsamme, Grofve och Höflige, Dumme och Kloke fälla deröfver sina omdömen. Jag skall alltid wörda en förnuftig och wänlig påminnelse, som har Sakens uplysning til sit enda syftemål; men skulle mig göras någon af annan art, lär jag den ej besvara, utan med tysthet och det förakt man bör hysa föroanständigheter: Man får då se hvilkendera winner den ädelsinte Läsaren på sin sida: Jag underkastar mig med nöje det Almännas Domstol, som sällan elleraldrig bedrager sig, och som är den Ende, til hvilken en Bok medsäkerhet kan wädja. Stockholm den 24 Dec. 1746.




Producerat för Olof von Dalinsällskapet av Lars Nilsson

Publicerat med stöd av